Har nu suttit och kollat på hästnet.se
omkring en timme
men det finns ingen i samma kategori som du.
Ingen.
Jag gillar dessutom inte folk som säger
"Så nu har du ingen häst längre?"
JO DET HAR JAG.
Han finns inte fysiskt bara.

Nu är du med mig föralltid, älskling. ♥

 

To be continued.

Tog ett beslut
om att hoppa av skolan
just nu behöver jag hela mig själv
och det kan jag inte göra
genom att tvinga mig igenom saker
som jag egentligen inte vill.

Så nu är jag en fri kvinna,
försöker hitta mig själv
och ett sätt att må bra igen.

Tack,
alla mina underbara vänner som har stöttat mig i min sorg,
och hör av er hela tiden för att sända mig era tankar.
Det har verkligen hjälpt mig i allt det svåra och jobbiga
Ger mig bevis på vilka som verkligen är mina vänner,
och det känns verkligen fint att jag har så många som bryr sig.
Just nu är det tungt,
försöker hålla huvudet uppe
men det är svårt.

Igår var verkligen den jobbigaste, mest fruktansvärda dag jag varit med om. Jag önskar er alla att ni aldrig kommer att behöva gå igenom samma sak, eller ta samma beslut som jag tvingads att ta igår. Jag känner mig som en hemsk människa, samtidigt som jag vet att det var det enda jag kunde göra för min bästa vän. Min fina tappra vän. Han som stod ut med mig i ur och skur, som lärde mig allt om livet och älskade mig för den jag är. Nio år av villkorslös, oändlig kärlek, min fina älskade, älskade ängel. Nio år, älskling. Tack. Tack för allt.

Jag tog ut han i går morse, då var allt som vanligt. Han var pigg, glad, busig.. Precis som bara han var. Senare gick jag upp och gav honom lunch, fortfarande var han sitt gamla vanliga jag. Hade jag vetat att detta hade varit hans sista dag, så hade jag aldrig gått därifrån.Bara en timma efter jag hade gått färifrån började han bli dålig, skrapade i marken och liknande.
Runt 17.20 tiden ringer min telefon, mitt under pluggandet. Det var isabel. Jag kände direkt när jag såg hennes nummer på displayen att det var något som inte stod rätt till. Magen knöt sig, jag ville knappt svara. Min röst höll knappt när jag svarade, och jag hade rätt. Det som inte får hända, hade hänt.

I vilket fall som helst hade hon och en annan tjej hittat Fonzie ute i hagen, liggandes. Och så kallt som det är nu, ska ingen ligga ner. Ingen ska göra det. De hjälptes åt att få upp honom, hjälpte honom in i stallet och gick med honom, så fort han stannade till så ville han bara slänga sig ner på marken igen av smärtor.

 

Vi ringde akut till distriktsveterinären, som kom inom en halvtimme. En evighet om du frågar mig. Inget annat kan få tiden att rusa och stå stilla på sånt här sätt. När veterinären sedan tillslut kom, gav hon Fonzie smärtstillande, ganska starkt, vilket det snart skulle visa sig att han faktiskt inte svarade på som han borde. Min fina vän. Det gjorde så fruktansvärt ont att se honom i såna smärtor. Fruktansvärt. Veterinären tyckte absolut att vi skulle åka till Helsingborgs djursjukhus med honom, för att där kunna göra mer undersökningar eller liknande. Vi fick i panik ringa efter folk med transport, och fann tillslut en. Jag tror vi var fem stycken som hjälpte honom in i transporten. Amanda, min fina vän, följde med. Fanns vid min sida, kände när jag behövde en hand eller bara hålla om mig hårt, hårt.

Fonzie hade otroligt svåra smärtor, men var så modig, så duktig. Han sparkade lite i transporten, men stod för det mesta still. Tillråga på allt försvann all elekricitet i transporten. Blinkers och varningstrianglar slutade fungdera.När vi stannade bilen blev Fonzie stirrig och började sparka. När jag hoppade ur bilen och kollade efter honom, så kollade han bara på mig med sina rådjursögon. Nosade mig i mössan och gnäggade lite åt mig.. Helst av allt skulle jag vilja vara med honom i transporten. Stå jämte honom, ta all hans smärta från honom.

Vi fick ialla fall inte igång blinkers eller något, så efter samtal med 112 och polis om att vi hade en koliksjuk häst som var tvungen att komma akut till djursjukhuset fick vi deras godkännande och fick köra med handbromsen i, från cirka Ängelholm tills vi kom fram. Jag frös och kallsvettades om varandra. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte hejda tårarna som hejdlöst rann ner för mina kinder.

 

Väl framme, efter att ha kört fel väg och villat bort oss, så var dörren låst och vi kom inte in. Fattade inte de att min prins hade ont? Att han måste komma in NU. Efter att ha ringt in till de, kom de och mötte oss i dörren. Vi släppte in Fonzie i en box, han lade sig ner direkt och rullade sig. Tittade oroligt mot magen. Något var otroligt fel. Veterinären trodde det kunde vara tarmvred, och då skulle hoppet i princip vara ute. Fonzie fick drop och en spruta smärtstillande. Hade han inte blivit bättre inom cirka 20 minuter så fick vi ta nya beslut.

Fonzie piggnade till, var vaken och med. En gnutta hopp tändes inom mig
"Kanske är det bara kolik ändå!" tänkte jag.
Tanken slog mig sedan som ett slag i magen, att han fått så otroligt stark smärtlindring. Det var därför han orkade vara pigg. Mamma och jag hade bestämt innan att han inte skulle få buköppnas, opereras. Den smärta när han vaknar från narkosen skulle jag aldrig vilja utsätta honom för. När vi väl hade beslutat oss för att inte öppna upp honom så gav det veterinären nya chanser att ge honom ännu starkare smärtlindring.

Fonzie lade sig ner och ställde sig upp om vartannat. Det visade sig inte vara ett gott tecken alls. Utan istället ett tecken på att han hade så ont att han inte visste vad han skulle göra. Veterinären kom efter en liten stund och sa att det nog började bli dags för att fatta ett beslut.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva komma hit,
sitta i den sitsan,
vara i de kläderna,
sitta ner i boxen bredvid min häst, med hans huvud i min famn.
Och han lät mig göra det. Jag fick hålla om hans huvud. Viskade i hans öra om och om igen att allt skulle bli bra, att vi skulle ses snart igen, att jag älskar honom.

 

Just i de minuterna fanns inget annat. Det var bara han och jag. Och jag är säker på att han hörde och förstod varje ord jag sa. Han la sitt huvud på mitt ben, gav mig en liten puss. Jag la mig ner på hans bog. Hans fint musklade bog, mitt lilla muskelpaket.
Min lilla favorit.
I de minuterna var det bara jag och han.
Och jag njöt av varje sekund.
Jag skulle kunna ha det så i resten av livet.

Vi tog ut han ur boxen, för att gå till "avlivningsboxen". Jag ledde honom, och vi gick som vi alltid brukade gå. Jag höll honom i en hand, stötte den andra mot hans nacke. Han puffade till mig på handen ibland. Allt var bara som det brukade. Förutom att det var vår sista promenad tillsammans.
Jag fick tyvärr inte vara med inne när han avlivades,
jag hade gärna varit det, varit med honom in i det sista.

Istället fick vi säga farväl där inne. Vi pussades, gav honom godis. Pussades, pussades, pussades.
Jag viskade återigen till honom att allt kommer bli bra, att vi ses snart, att jag älskar honom mest av allt i hela världen och att han inte skulle vara rädd.

Vi gick ur rummet,

och jag såg Fonzie genom fönstret. Samtidigt vände han sig om och kollade rakt på mig. Frågade:"vart ska du?" jag gav honom en slängkyss och svarade "på återseende, min favorit. Var modig nu. Gör mig stolt."

 

Han låg ner på marken. Min lilla älskling. Han såg så fridfull ut. Nu var han på ett annat ställe, utan smärtor. Min fina tappra vän.
Allting hade gått snabbt, han hade bara lagt sig ner och somnat in. Och det viktigaste av allt, trots att jag håller på att dö av saknad från min andra halft, är att han inte har ont längre. Nu är han fri.
Fonzie kommer att kremeras separat, vilket innebär att jag får komma och ämta hans aska i Helsingborg inom kort.

Jag saknar honom helt enormt. Han var verkligen min andra hälft. Just nu kämpar jag för att kunna fortsätta livet, trots att jag är halv. Kommer därför inte kanske vara så stark eller rolig nu under närmsta tiden. Men jag försöker, gör så gott jag kan.

Vila i frid min älskade vän!

Fonzie ♥
1988-04-26 till 2011-02-20

To be continued.

 

 

 

 

 

Varje hårstrå på ditt huvud, har jag räknat
du är värd mer än allt fåglarna samlat
inga tårar har du fällt, inga sorger har du mött
sov lilla klumpeduns, sov nu så sött.

Jag säger till alla jag känner om dig:
den här klumpedunsen vet mer än mig
De slänger silver pärlor till svin
Må dina dagar bli guld i ditt liv

Dagen vet vad som väntar dig
att natten kommer och hämtar dig
Vägarna som du strövar på nu
där stoppar ingen dig nu.

somna nu
spring till världens ände
sov nu
och må du springa länge

somna nu
och spring till världens ände
sov nu
och må du springa länge.

Min fina, vackra, underbara vän.
Jag älskar dig
längat efter dig
saknar dig.

Du fattas mig.

En av mina lärjungar
har svåra problem
angående hennes tro
om meningen med livet
Jag kommer belysa dina frågor och tankar
efter några glas av den heliga nattvarden ikväll. Amen.
Ett svar på tal kommer alltså typ ikväll.
Eller imorgon.

IKVÄLL hörni,
ska ni bara hålla i er så gott det går
ni ska hålla i den ni älskar
för snart
befinner
ni er
Mitt i en Hurricane.

HOHAHEJ VARBERG TONIGHT.
Hem till min finaste Elinpelin
på lite tacos
och mycket vin.
Eller nattvarde menar jag. Givetvis.

Se, lyssna, njut.

Emoemil håller på för fullo
med min nya design.
Jag har fått tjuvkolla lite
och jag kan säga
att det bli
HELT SINNESSJUKT SOCKERSÖTT
HERREJESUNES.

och vet ni vad?
Ni får inte kolla, MHIWIWIHI.

Hela dagen
har varit
en klassisk
rövdag.

där inget har gått rätt
eller blivit bra.
Beklagade mig med kitty utanför gymmet,
och dog typ.

väl på bussen hem
satt en medelålders kvinna
och stirrade på mig.
Jag hatar folk som stirrar.

När jag ska byta buss på österskans
(så gör en äkta latmask,
byter buss till typ 50,
och hoppar av preciiiiiis vid Gunillaparken. yes!)
Så går medelålders kvinnan fram till mig
klappar mig på axlen
och säger:

"Modig frisyr, damen. You go girl."

Mitt hjärta typ smälte
fick plocka upp hakan från golvet
taaaack medelålders kvinnan ♥
you just made my day.
Så nu är jag typ glad igen.

Nu ska jag kila vidare
till fikeriet.
De sista bilderna till min nya bloggdesign är nu tagna
och påväg till Emoemil,
som ska göra min design!

smakprov skulle ni allt vilja ha va!?

Nåväl,
ni får några cambilder.

Idag
skulle jag till skolan
men vet ni vad, lärjungar?
så blir inte fallet,
BOOM PaOw yesyesyes!
känner mig som en femtonåring som är astrött på skolan
och vet ni vad?
jag är en 20 åring som är jävligt trött på skolan.
det slår värre än alla femtonåringar i hela stan.

Istället
ska jag lämna ett alla hjärtansdag kort på jobbet
sen ska jag ta en fika
med en av mina många lärjungar
och ikväll blir det pyssel med min favorittjej ♥

Hemkommen från lite löpning och mage i gymmet,
hehe jag börjar tagga till for real nu!
Beach 2011 lockar lite, hihi.

Imorgon blire något liknande,
tisdag hårt och skoningslöst med Kitty
Onsdag box,
men nej, ett styrelsemöte satte sig där istället.. tackar.
Torsdag (Kitty, ska vi boka nåt hårt och skoningslöst här också eller?)
Fredag: Varberg!?

Och sååå var typ veckan bokad.

Köpte Sveriges Rikes Lagbok 2010
för 699:-
(Version 2011 kostade över 2000 papp, ingen aning om varför.)
för jag bestämde mig
att faktiskt köra även denna kursen
även om det kommer bli hårt, tråkigt,
förjävligt, knapert med tid, helt meningslöst och surt
så ska jag klara det.
Lagar är ändå helt fucked up
typ som jag.

AH, hemkommen från boxningen med min kittz,
lika underbart som vartenda onsdag!

Lördag/söndag kör vi igen,
och så var vi på spåret igen!
hejaheja!

Tänkte att ni säkert ville se lite Thaibilder,
so here we go!

Mellanlandning i Turkiet

Turkglass i Turkiet

 

Snuttig tjej med vin.

 

Bangkok flygplats

Huset i Sattahip

 

Krabbmannen!

 

Första måltiden

 

Varning.
kan ses som vägg av text
(läs: vägg av onödig utfyllnadstext som egentligen inte hade behövt vara här, men som är här ändå.)

Idag hade jag verkligen ingen lust att gå till skolan
och det kommer jag inte ha imorgon heller
faktum är att jag inte ens vet varför jag läser över huvudtaget
när jag egentligen kan överleva enbart på det jobb jag har

jag vet heller inte hur jag ska göra:
om jag ska stå ut till juni
eller om jag ska ta mitt pick och pack,
lämna klassen och enbart jobba

knuxet är ju
att jag egentligen trivs i skolbänken
att jag tycker att det är lite kul
men just nu är jag helt fantastiskt trött på skiten
och på allt och alla runt omkring
då särskilt folk som gäller onödiga kommentarer
och inte sköter sitt eget race.

vidare är knuxet att böckerna är helt vidrigt dyra
även om man köper av vänners vänner
och egentligen har jag inte lust att lägga pengar på skit
när jag vill unna mig resor, kläder eller annat,
fan denna terminen kommer sluta på cirka fem lax
enbart massa skit som..
jag antagligen kommer att läsa i framtiden,
eller sälja.

Tiden går och snart är det tenta
inte pepp för fem öre
men vem kan vara pepp på en tenta, egentligen?
Spendera fem timmar i en sal
stressad för att halva kursen hänger på dessa fem timmar




Nej, lärjungar.
Jag vet inte vilken väg jag ska gå,
inte ens Gud vet.
Vart är världen påväg då?

Vet ni något riktigt irriterande?
När någon i familjen tar sista osten. Eller mjölken.
Detta inträffade mig idag,
när jag kommer hem efter att ha jobbat natt
och tänkte gjort mig en liten macka
MEN NEJ. DET FINNS JU FÖFAN INGEN OST.

Jag gjorde en riktig måltid istället,
så nu är jag glad igen.

 

To be continued.

Idag
slog det mig
att jag har många klockor..
men ingen som är röd faktiskt.
Jag har
orange
rosa
grön x 2
blå
neongrön
silver
vit
gul

nej vet ni vad,
jag har fan ingen lilla heller..
Jag ska genast åtgärda detta.

To be continued.

Så nu förtiden ser jag mer eller mindre ut såhär:

Lördag
blir det första utgången för iår
med Amanda och förhoppningsvis Kitty,
Mys!

Najs att klockan tickar iväg
När jag egentligen behöver sova
typ fem år längre än vad natten är.
Imorgon blir det träning med min finaste kitty ♥

To be continued.

ÅHHHhh.
Vet ni något som är förjävligt?
Jag har ingen mjölk till kaffet.

tänkte visserligen att jag skulle
försöka vänja mig
och inte dricka "mjölk med kaffesmak"
(dvs. ett glas med varm mjölk och en liten skvätt kaffe på.)
Utan att försöka bli vuxen någongång,
och dricka kaffet svart.

Detta lär ta lång tid
även fast jag är er Gud.

Ni ser ju hur förjävligt det är.
Jesus.

 

To be continued.