Igår var jag med mina fina klasskamrater trots att jag är kuksjuk. Eller jag tror jag håller på att bli bättre, idag klarade jag av en HELDAG på Gekås (mycket fint, kommer upp sedan va). Jag drack ju inget, förutom en alkoholfri rosapantern (BESVKIELSE ÖVER INGEN ALKOHOL) .
Jag tog ialla fall nattbussen 1.25 och hade sällskap med min granne (som hade druckit en hel del)
Det blev ialla fall lite fylle snack på bussen, mest om sushi och dess innehåll och vad man kunde välja bort eller välja till. Eller var man skulle köpa de bästa och hur bra de bästa var, ja ni förstå säkert.

Vi hoppade ialla fall av i Harplinge och varndrar hemmåt varavpå hon säger:
-" Ja, det är allt bra tur att man bor här ute på landet.. Storstaden är så hård"
jaaviisst sa jag. Men sedan tänkte jag till lite. Vad är det som är hårt? Är det verkligen hårt i storstaden?

Nej, storstaden är inte hård, inte vad jag ser den som ialla fall. Jag tycker att byar är mycket värre. Visst, här är mindre, mysigare och man litar på folk från Harplinge och i storstaden är det knark. Men som jag ser det så gömms det sjukt mycket droger ute på landet med (exempelvis championodlingen i fammarp odlade canabis(?) för några år sedan, nu vet jag inte), det går att få tag på överallt om man säger så.

I storstaden får man vara sig själv hela vägen ut, i harplinge kan man inte vara sig själv hela tiden. Man blir dömd för vad man än gör. Min mamma är ensamstående och har alltid varit och ALLA pratar om oss, alltid. Det har varit hårt och jag tror inte vi hade blivit bemötta på det sättet om vi hade bott inne i centrala Halmstad. För inne i centrala Halmstad bor mestadels unga människor. Här ute på landet bor mycket äldre människor som är snabba med att dömma.

Det värsta man kan göra är att komma hem med tre bussen och någon ser en. "Ja, hon den där Moa är ute och slarvar igen" blir det på kafferepet om man har oturen med att någon tant vaknar när man kommer.


Så ska vi kanske säga att det är tanterna som är hårda? De låter oss faktiskt inte vara som vi vill.