Idag lämnade Smulan oss.
Runt 4 tiden åkte vi iväg till djursjukhuset, för att låta henne somna in för alltid.
Jag tror aldrig jag har gråtit såhär mycket, jag lipade som ett litet barn- skrek rätt ut, utan att skämmas för det.

Först fick hon en spruta som skulle vara lugnande. Smulan blev jätteorolig och kröp under en soffa och kräktes. Vi drog fram henne igen, ville inte att hon skulle vara ensam.
Efter ett litet tag blev hon lugn. Vi la henne i en liten korg på sin rosa filt. Hon kröp ihop och lade sig tillrätta.
Jag hade min hand under hennes huvud, som stöd. Så som vi alltid har det när vi ska sova tillsammans.
Jag klappade henne. Grät, klappade.
Jag skrek, kunde knappt andas.


Veterinären kom in och gav henne en sista spruta. Överdos av något, så att Smulan skulle somna in. Smulan rörde inte en min och tanken slog mig att jag aldrig mer skulle mata henne med kalkon, leverpastej, smör, grädde.. ja allt hon älskar.
Smulan skulle aldrig mer äta ur min hand.
Hon skulle aldrig mer kolla på mig, mjaua åt mig.
Hon skulle aldrig mer värma mig om nätterna, ta all plats i sängen eller ligga på min mage när jag hade ont.
Smulan skulle lämna oss nu, och aldrig komma tillbaka.
   

Hon andades tyngre och tyngre, långsammare och långsammare för varje sekund. Min hand stötte fortfarande hennes huvud, som alltid annars. Men hon spann fortfarande högt, som hon alltid gjort.

Efter några minuter blev det tyst. Smulan andades inte mer.
Veterinären kom in och dödsförklarade henne
"Nu är det alldeles stilla."

Men min inbillning kunde fortfarande se hennes mage röra sig i takt med att hon andades och jagkunde fortfarande höra henne spinna när Joel klappade henne på magen.

 



Älskar dig babe <3