tiden susar förbi

Och snart är det dags för visning. 5 augusti kommer folk att vandra igenom mitt hus.
Kommentera mitt barndomshem
planera möblering i min själ
ändra omkring i mitt liv
Mitt rum. Där Smulan föddes, där jag somnat och vaknat i 18 år, där jag förlorade min oskuld.

Det här har varit mitt sedan jag var 1 år, vi är de enda som bott här och de enda som alltid har bott på denna gatan.
Detta har jag längtat efter i sisådär 6 år, men nu när vi väl kommer till kritan så blir jag sentimental. Visst kommerjag älska att bo i innerstan, men jag kommer sakna mitt barndomshem. Vad jag tror ialla fall
Dessutom lämnar jag Smulan här. Vi spred ut hennes aska i delar av trädgården och även på vissa få ställen inne i huset

Flytt, stress and fatness.

Just nu håller vi på att flytta, något jag faktiskt har vetlat i sisådär fem år. Men nu har vi äntligen fått tummen ur så att säöga, och håller  på att flytta in i en underbar lägenhet på Seminariegatan i halmstad.
Men hur jävla mycket finns det inte att göra?
Igår var vi ute ialla fall, jag mamma och joel, hur najs var det lixom inta att supa med sitt päron :D askul ^^
billig öl och cider på corner, och dessutom ett riktigt bra liveband, som spelade pop.

idag ska jag ialla fall röja färdigt i trädgården, plantera och tillsist ikväll ska jag ta mig en svängom med mina inlines, jag har blivit tjock.

Hemkommen från varberg.

Jag förstår itne varför tiden går så otroligt sakta dagarna innan man ska till sin käraste, och under den fina tiden man tillbringar med honom, går så fort at man inte hinner avnjuta den.

OCH, jag kanske överdrev med vädret. Det verkar vara nån slags vädergud som har läst min blogg, för sedan dagen jag skrev "det kan regna hela sommaren"  så har det REGNAT varenda dag.
Dock gör det ingenting, när jag har dig vid min sida. <3

Allt jag gillar upphör.

I can hear the soft breathing of the girl that I love
as she lies here beside me asleep with the night,
And her hair, in a fine mist floats on my pillow,
Reflecting the glow of the winter moonlight.


Idag lämnade Smulan oss.
Runt 4 tiden åkte vi iväg till djursjukhuset, för att låta henne somna in för alltid.
Jag tror aldrig jag har gråtit såhär mycket, jag lipade som ett litet barn- skrek rätt ut, utan att skämmas för det.

Först fick hon en spruta som skulle vara lugnande. Smulan blev jätteorolig och kröp under en soffa och kräktes. Vi drog fram henne igen, ville inte att hon skulle vara ensam.
Efter ett litet tag blev hon lugn. Vi la henne i en liten korg på sin rosa filt. Hon kröp ihop och lade sig tillrätta.
Jag hade min hand under hennes huvud, som stöd. Så som vi alltid har det när vi ska sova tillsammans.
Jag klappade henne. Grät, klappade.
Jag skrek, kunde knappt andas.


Veterinären kom in och gav henne en sista spruta. Överdos av något, så att Smulan skulle somna in. Smulan rörde inte en min och tanken slog mig att jag aldrig mer skulle mata henne med kalkon, leverpastej, smör, grädde.. ja allt hon älskar.
Smulan skulle aldrig mer äta ur min hand.
Hon skulle aldrig mer kolla på mig, mjaua åt mig.
Hon skulle aldrig mer värma mig om nätterna, ta all plats i sängen eller ligga på min mage när jag hade ont.
Smulan skulle lämna oss nu, och aldrig komma tillbaka.
   

Hon andades tyngre och tyngre, långsammare och långsammare för varje sekund. Min hand stötte fortfarande hennes huvud, som alltid annars. Men hon spann fortfarande högt, som hon alltid gjort.

Efter några minuter blev det tyst. Smulan andades inte mer.
Veterinären kom in och dödsförklarade henne
"Nu är det alldeles stilla."

Men min inbillning kunde fortfarande se hennes mage röra sig i takt med att hon andades och jagkunde fortfarande höra henne spinna när Joel klappade henne på magen.

 



Älskar dig babe <3






babygirl :/

Aldrig kan man ju vara riktigt glad över saker och ting.
Imorgon kommer jag fatta mitt hittills svåraste beslut, och åka iväg med min älskade Smulan till veterinären och låta henne somna in.

Hon har  ju alltid funnits där, sedan jag var 3 år och klädde henne i dockkläder. Sexton år, vart tar tiden vägen?
Jag hatar dethär.. det hade varit så mycket bättre om hon bara somnat in, att hon själv valde när hennes liv skulle vara över. Vem är jag, som har rätt att styra över en annan individs liv?




:*

Imorgon bär det av till Varberg igen, för att träffa finaste :3

Det känns som det äntligen vänt. Solens strålar träffade äntligen Harplinge, och det kan regna hela sommaren, för solen kommer alltid lysa på mig.

Puss.

RSS 2.0