Jag trodde denna hösten skulle bli perfekt. Äntligen en höst utan tunga depressioner, nu när jag äntligen börjat ta tag i mina problem och prata om dem istället för att låta dem gro inom mig.
Vi tre var som en familj, något jag alltid önskat mig. Mamma, pappa och jag. Jag har aldrig haft en "egen" pappa, men nu i fyra månaders tid så har jag haft en.
Allting du gjorde, filmare/fotade mina ridpass, hämtade mig, lämnade mig.. Jag fick tillochmed en kamera av dig. Du betyde väldigt mycket för mig, en betydelse jag ahr längtat efter att ge.

Vad är det man säger? Efter regn kommer solsken. Men jag är trött på att regnet kommer så jävla ofta.
Det skulle vara vi, snälla kom tillbaka.