Det är ju det här jag alltid längtat efter- flytta från harplinge. Socialt självmord, värsta stället i hela världen att bo på.
Nu är det nästan klart, vi ska flytta ifrån denna bonnahålan. In till tylösand, precis granne med playan och hotell Tylösand. Men allt går så fort, vi har nästan en köpare på vårt hus. De planerar hur de ska möblera, vem som ska ta över MITT rum. Rummer jag har spenderat så många år i. Rummet jag förlorade min oskuld i. Rummet där jag och Joakim kysstes för första gången. Mitt rum, mitt blåa rum.
Separationsångest.

Plötsligt ser jag alla fördelar med att bo här, men samtidigt vill jag ju inte bo kvar här. Jag har ju velat flytta sedan jag var 13 år, storstan lockade tror jag. Bonnahålor är inte helt okej alltså.

Ett kapitell i mitt liv kommer avslutas, mina första levnadsår, min uppväxt. Jag kommer kunna lägga mycket bakom mig, samtidigt som ångesten äter upp mig levande.