Jag tog ut han i går morse, då var allt som vanligt. Han var pigg, glad, busig.. Precis som bara han var. Senare gick jag upp och gav honom lunch, fortfarande var han sitt gamla vanliga jag. Hade jag vetat att detta hade varit hans sista dag, så hade jag aldrig gått därifrån.Bara en timma efter jag hade gått färifrån började han bli dålig, skrapade i marken och liknande.
Runt 17.20 tiden ringer min telefon, mitt under pluggandet. Det var isabel. Jag kände direkt när jag såg hennes nummer på displayen att det var något som inte stod rätt till. Magen knöt sig, jag ville knappt svara. Min röst höll knappt när jag svarade, och jag hade rätt. Det som inte får hända, hade hänt.

I vilket fall som helst hade hon och en annan tjej hittat Fonzie ute i hagen, liggandes. Och så kallt som det är nu, ska ingen ligga ner. Ingen ska göra det. De hjälptes åt att få upp honom, hjälpte honom in i stallet och gick med honom, så fort han stannade till så ville han bara slänga sig ner på marken igen av smärtor.

Vi ringde akut till distriktsveterinären, som kom inom en halvtimme. En evighet om du frågar mig. Inget annat kan få tiden att rusa och stå stilla på sånt här sätt. När veterinären sedan tillslut kom, gav hon Fonzie smärtstillande, ganska starkt, vilket det snart skulle visa sig att han faktiskt inte svarade på som han borde. Min fina vän. Det gjorde så fruktansvärt ont att se honom i såna smärtor. Fruktansvärt. Veterinären tyckte absolut att vi skulle åka till Helsingborgs djursjukhus med honom, för att där kunna göra mer undersökningar eller liknande. Vi fick i panik ringa efter folk med transport, och fann tillslut en. Jag tror vi var fem stycken som hjälpte honom in i transporten. Amanda, min fina vän, följde med. Fanns vid min sida, kände när jag behövde en hand eller bara hålla om mig hårt, hårt.

Fonzie hade otroligt svåra smärtor, men var så modig, så duktig. Han sparkade lite i transporten, men stod för det mesta still. Tillråga på allt försvann all elekricitet i transporten. Blinkers och varningstrianglar slutade fungdera.När vi stannade bilen blev Fonzie stirrig och började sparka. När jag hoppade ur bilen och kollade efter honom, så kollade han bara på mig med sina rådjursögon. Nosade mig i mössan och gnäggade lite åt mig.. Helst av allt skulle jag vilja vara med honom i transporten. Stå jämte honom, ta all hans smärta från honom.

Vi fick ialla fall inte igång blinkers eller något, så efter samtal med 112 och polis om att vi hade en koliksjuk häst som var tvungen att komma akut till djursjukhuset fick vi deras godkännande och fick köra med handbromsen i, från cirka Ängelholm tills vi kom fram. Jag frös och kallsvettades om varandra. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte hejda tårarna som hejdlöst rann ner för mina kinder.

Väl framme, efter att ha kört fel väg och villat bort oss, så var dörren låst och vi kom inte in. Fattade inte de att min prins hade ont? Att han måste komma in NU. Efter att ha ringt in till de, kom de och mötte oss i dörren. Vi släppte in Fonzie i en box, han lade sig ner direkt och rullade sig. Tittade oroligt mot magen. Något var otroligt fel. Veterinären trodde det kunde vara tarmvred, och då skulle hoppet i princip vara ute. Fonzie fick drop och en spruta smärtstillande. Hade han inte blivit bättre inom cirka 20 minuter så fick vi ta nya beslut.

Fonzie piggnade till, var vaken och med. En gnutta hopp tändes inom mig
"Kanske är det bara kolik ändå!" tänkte jag.
Tanken slog mig sedan som ett slag i magen, att han fått så otroligt stark smärtlindring. Det var därför han orkade vara pigg. Mamma och jag hade bestämt innan att han inte skulle få buköppnas, opereras. Den smärta när han vaknar från narkosen skulle jag aldrig vilja utsätta honom för. När vi väl hade beslutat oss för att inte öppna upp honom så gav det veterinären nya chanser att ge honom ännu starkare smärtlindring.

Fonzie lade sig ner och ställde sig upp om vartannat. Det visade sig inte vara ett gott tecken alls. Utan istället ett tecken på att han hade så ont att han inte visste vad han skulle göra. Veterinären kom efter en liten stund och sa att det nog började bli dags för att fatta ett beslut.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva komma hit,
sitta i den sitsan,
vara i de kläderna,
sitta ner i boxen bredvid min häst, med hans huvud i min famn.
Och han lät mig göra det. Jag fick hålla om hans huvud. Viskade i hans öra om och om igen att allt skulle bli bra, att vi skulle ses snart igen, att jag älskar honom.

Just i de minuterna fanns inget annat. Det var bara han och jag. Och jag är säker på att han hörde och förstod varje ord jag sa. Han la sitt huvud på mitt ben, gav mig en liten puss. Jag la mig ner på hans bog. Hans fint musklade bog, mitt lilla muskelpaket.
Min lilla favorit.
I de minuterna var det bara jag och han.
Och jag njöt av varje sekund.
Jag skulle kunna ha det så i resten av livet.

Vi tog ut han ur boxen, för att gå till "avlivningsboxen". Jag ledde honom, och vi gick som vi alltid brukade gå. Jag höll honom i en hand, stötte den andra mot hans nacke. Han puffade till mig på handen ibland. Allt var bara som det brukade. Förutom att det var vår sista promenad tillsammans.
Jag fick tyvärr inte vara med inne när han avlivades,
jag hade gärna varit det, varit med honom in i det sista.

Istället fick vi säga farväl där inne. Vi pussades, gav honom godis. Pussades, pussades, pussades.
Jag viskade återigen till honom att allt kommer bli bra, att vi ses snart, att jag älskar honom mest av allt i hela världen och att han inte skulle vara rädd.

Vi gick ur rummet,

och jag såg Fonzie genom fönstret. Samtidigt vände han sig om och kollade rakt på mig. Frågade:"vart ska du?" jag gav honom en slängkyss och svarade "på återseende, min favorit. Var modig nu. Gör mig stolt."

Han låg ner på marken. Min lilla älskling. Han såg så fridfull ut. Nu var han på ett annat ställe, utan smärtor. Min fina tappra vän.
Allting hade gått snabbt, han hade bara lagt sig ner och somnat in. Och det viktigaste av allt, trots att jag håller på att dö av saknad från min andra halft, är att han inte har ont längre. Nu är han fri.
Fonzie kommer att kremeras separat, vilket innebär att jag får komma och ämta hans aska i Helsingborg inom kort.

Jag saknar honom helt enormt. Han var verkligen min andra hälft. Just nu kämpar jag för att kunna fortsätta livet, trots att jag är halv. Kommer därför inte kanske vara så stark eller rolig nu under närmsta tiden. Men jag försöker, gör så gott jag kan.

Vila i frid min älskade vän!

Fonzie ♥
1988-04-26 till 2011-02-20

To be continued.